Akvedukten i Håverud

Du hittar flera fina bilder av Akvedukten här!

Till Akvedukten i Håverud vallfärdar varje år 100.000-tals besökare. Men vad är det då som gör denna plats och detta industriminne så intressant?

Akvedukt (lat. aquæductus, vattenledning), är en smal brobyggnad, som med gravitationens inverkan och en fri vattenyta (självfall) har till ändamål att under oförändrad nivå leda ett vattendrag eller en kanal över hinder i form av dalgångar, vägar, järnvägar eller vattendrag. Akvedukter användes särskilt för antika städers vattenförsörjning.

Redan de gamla romarna…

Med akvedukt menade romarna främst en vattenledning som hade till uppgift att förse en stad med dricksvatten från avlägset belägna källor. Vattnet leddes i övertäckta, murade rännor, som vilande på kraftiga valv och ofta i flera våningar byggdes över dalarna. Många av dessa finns anläggningar finns fortfarande kvar att beskåda.

Av det gamla Roms 14 akvedukter (den äldsta, Aqua Appia, byggdes 305 f. Kr.) är fortfarande tre i bruk: Acqua Virgo Fontana di Trevi (anlagd av Agrippa år 22 f. Kr.), Acqua Felice (Claudius’ akvedukt, färdigställd av Claudius år 50 e. Kr.) samt Acqua Paola.

Av de romerska vattenledningarna i provinserna finns många betydande lämningar, till exempel den cirka 55 meter höga Pont du Gard vid Nîmes och den av Trajanus byggda akvedukten i Segovia i Spanien. Även under medeltiden uppfördes i Tyskland akvedukter efter romerskt system.

Akvedukter uppförda under 1800-talet

Exempel på akvedukter är Aquéduc Maintenon, som påbörjades av Ludvig XIV av Vauban för att leda Eures vatten till Versailles’ trädgårdar, men endast den undre bågraden fullbordades. I Nordamerika byggdes Croton-akvedukten 1842 av J. Jervis för att förse New York med dricksvatten.

Andra exempel är:

  • Stenakvedukt över Helenenthal vid Baden, för staden Wiens källvattenledning
  • Brokanaler av sten för Dortmund-Ems-kanalen över floderna Ems och Lippe, i Tyskland, byggda 1893-97
  • Svängakvedukten vid Barton i England, som leder fartygen på den gamla Bridgewater-kanalen högt över den 1893 fullbordade Liverpool-Manchester-skeppskanalen i en 200 meter med vatten fylld svängbro av järn, som liksom en järnvägsbro måste öppnas för att tillåta mastade fartygs framförande på den underliggande skeppskanalen.

Akvedukter har även kommit till användning vid vattenkraftsanläggningar. Italien. Den byggdes år 1900 och ledde fram 53 kubikmeter vatten per sekund. Sverige finns också flera exempel på akvedukter utförda i trä eller sten.

Läs mer om akvedukter här


Akvedukten i Håverud

– Det unika mötet mellan bilväg, järnväg och vattenväg –

Dalslands Kanal färdigställdes under åren 1864-1868. Arbetet leddes av den kända kanalbyggaren Nils Ericson. Beroende på markförhållandena i Håverud kunde man inte bygga en vanlig slussanläggning där. Bergarterna var lösa, strömmen stark och stupen för branta. Nils Ericson kom då på den geniala idén att istället bygga en akvedukt. Hans son, Werner Ericson blev platschef

Akvedukten tillverkades av det berömda företaget Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm. Plåtarna sattes ihop på land och den tunga rännan halades sen på plats över forsen.

Akvedukten är en fritt hängande bro, där vattnet leds i en 33,5 meter lång plåtränna ovanför forsen. Plåtarna är sammanfogade med 33000 nitar. Ännu har inga nitar behövts bytas ut.

Akvedukten tillverkades av det berömda företaget Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm. Plåtarna sattes ihop på land och den tunga rännan halades sen på plats över forsen.

Håverud var vid byggandet av Dalslands kanal den punkt på segelleden som var det största hindret för en obruten vattenväg. Här fanns en ravin omgiven av höga bergiga stränder. Genom denna smala dalgång med tvära branta sidor, bildades liksom en port genom vilken Håveudsströmmen störtar sig utför en nära nio meters fall som mynnar ut i Upperudshöljen.

Att här anlägga en kanal i den, mellan de höga bergväggarna, inklämda strömmen, var av naturliga skäl förenat med betydande kostnader och tekniska svårigheter. Därför hade major Liliehöök i sitt förslag rekommenderat en järnväg över Håverudsedet i stället för en kanal.

…..Det fanns egentligen bara en tillfredsställande lösning på problemet: att åstadkomma en segelled förbi Håverudsfallet, och detta var att på ett eller annat sätt komma med kanalen över själva fallet. Överste Nils Ericson föreslog då en akvedukt av järnplåt.

Konstruktionen

Akveduktens konstruktion har formen av en låda öppen i båda ändar. Sidostyckena, i vilka bärkraften är förlängd, är i överkanten bågformiga så att höjden på mitten är 10 fot , ca 3 meter och vid ändarna 6,5 fot, ca 2 meter. Såväl sidor som botten är av ¼ tums, 6 mm engelsk plåt Fot- och toppflänsar är av ½-5/8 tum, 12,5-15,5 mm plåt – enkel vid ändarna och på mitten ökad till det tredubbla. Toppflänsarna gör även tjänst som gångbro eller dragväg med ett räcke i ytterkanterna.

För att förstärka och göra konstruktionen styvare är ett ”skelett” av järnförstärkningar placerat utvändigt efter sidor och botten., bestående av två olika konstruerade system som alternerar med varandra. Det ena består av ett vinkeljärn under botten, på vilket en förstärkning av plattjärn, i form av ett omvänt hängverk, är fastsatt, samt ett annat vinkeljärn fastnitat utanpå vardera sidostycket, mitt över det första, utböjt i topp- och fotflänsen, samt i vinkeln mot den sistnämnda förstärkt med en trekantig fyllningsplåt. Detta slags förstärkning är placerad utefter hela akveduktens längd med tre fots, ca 0.9 meter, mellanrum. Var femte av dem är utbytt mot förstärkningar av den andra konstruktionen, vilka har vinkeljärn under hela botten samt på sidorna lika med de förra, men det omvända hängverket under botten är utbytt mot en vid vinkeljärnet fastnitad plåt och på sidorna är även plåtar fastnitade vid vinkeljärnen. Dessa fyllningsplåtar är förstärkta med ett, runt om sidorna och botten, löpande vinkeljärn fastnitad i ytterkant, samt ett annat som löper under botten och förbi vinklarna samt applicerat på andra sidan plåten mitt emot det förra.

Förstärkningar av detta slag är använda på 15 fots, ca 4.5 meters, mellanrum. Under alla bottenförstärkningar löper, parallellt med längdriktningen, två plattjärn för att stadga den vertikala ställningen. Vid båda ändar av Akvedukten är sidorna ytterligare förstärkta genom tätare placerade vertikala fastsatta vinkeljärn. Inuti Akvedukten i jämnhöjd med vattenytan löper en med bultar fastsatt trälist tjänande som avbärare.

Vid båda ändarna är akvedukten sammanbunden med där uppförda murverk. Dilatationen (utvidgning/sammandragning) vars menliga inflytande vid vanliga broar lätt förhindras genom rörliga vilplan, medför här tillika den olägenheten, att tätningen mellan järnet och murverket även måste göras rörlig. Detta åstadkommes på följande sätt: Vid östra ändan, där Akvedukten stöter till murpelaren framför recessen i sluss nr 6, är två vertikala ekbjälkar fastbultade i muren, samt en horisontell ekbjälke infälld och fastbultad i landfästets pallmur. Mellan bjälkarna och murarna är inlagt mellanlägg av tjock vadmal. Bjälarna är urholkade så att sidoplåtarna inskjutas i de vertikala bjälkarna samt ett under bottenplåten fastsatt vilkeljärn, i den horisontella bjälken. Öppningen i de vertikala bjälkarna tillslutes med läderrem, vilken med sin ena kant är fastpliggad utefter bjälken och med sin andra kan klämma tätt intill sidoplåten genom den där fastskruvade trälisten.

Öppningen utefter den horisontella bjälken behöver blott fyllas med sågspån bakom vilket litetdrev instoppats. Ett lock av järnbleck hindrar sågspånen att spolas bort.

Rullarna under sidornas bottenflänsar är sådana som vanligen förekommer vid järnbroar. Bottenplåten uppbäres av tre upp- och nedvända rälsstycken, fastnitade vid plåten och löpande på små rullar, två under varje rälsstycke, fasta i lagerstolar.

Akveduktens västra ände vilar orubbligt på landfästet, varför rörlig tätning inte behövde anbringas. Övergången från järnet till murverket förmedlas även här genom ekbjälkar, vid vilka plåten helt enkelt är tillspikad.

Akvedukten kan fyllas till 5.5 fots, 1.6 meter, vattendjup och är då belastad med omkring 5.580 centner, 237.150 kg. Lägges härtill dess egen vikt, 1.500 centner, 63.750 kg, har konstruktionen att bära en jämt fördelad belastning av 7.080 centner, 300.900 kg.

Akvedukten har, både i avseende på detaljkonstruktion och utförande, tillverkats av Bergsunds Mekaniska Verkstad, Stockholm.

Placering på plats

Grundläggningen för landfästena är enkel, eftersom murarna kunde ställas direkt på berg. På östra ändan inhöggs och inlades pallmurar direkt på berget. På västra ändan begagnades en under strömmens vattenyta befintlig mindre klippa till grund för landfästet. Den blev lätt att komma åt, när tillfälle fanns att få varttenytan sänkt, precis så mycket som behövdes, genom att hålla brukets dammluckor öppna, medan grundläggningen för landfästet och andra murarbeten i närheten pågick.

För akveduktens överhalning behövdes mindre vidlyftiga anstalter än man kunde vänta. Då såväl djupet som den starka strömmen i älven lade hinder ivägen för anbringande av något stöd mellan landfästena, måste akvedukten hopsättas på land och sedan halas fram på sin plats. En på östra sidan om strömmen, mitt emot västra landfästet, utskjutande bergklack kom härvid väl till pass. På denna uppfördes av pålvirke ett provisoriskt landfäste, som sträckte sig ut i strömmen så långt, att avståndet från detsamma till akveduktens västra landfäste blott blev 50 fot, ca 15 meter.

Akvedukten hopnitades nu, den vilade på åttatums rundhyvlat timmer, vilka rullar räckte under hela dess bredd. Rullarna gingo på fem rader långstockar, som låg på strävade pålok. Förstärkningsskelettet under bottnen, som skulle vara i vägen, påsattes inte förrän Akvedukten blivit överhalad och sidornas vertikala ställning upprätthölls under tiden genom stag, som applicerades inuti akvedukten. Utrymmet innanför västra landfästet medgav inte att hopsätta mer än hälften av längden på en gång. Akveduktens östra halva hopnitades därför först samt halades ut och tillskarvades i flera etapper, till dess ändan nådde motsatta stranden. Två Betancourt-spel var tillräckligt för för denna starka för denna halning. Det tyngsta arbetet återstod för att få den på plats. Genom sprängningar åstadkoms utrymme för ett rullplan, som bildades av korsvis utlagda bjälkar, likt en vanlig påruta. För att åstadkomma på samma gång en vridning och en framåtgående rörelse på akvedukten, lades rullarna på detta rullplan snett under Akveduktens ändar eller ungefär vinkelrätt mot den väg, som densamma borde följa. Två sexskiviga taljor jämte spelen behövdes för denna halning. Sedan ändan hunnit ungefär till mitten hopsattes först Akvedukten till hela dess längd och drogs på plats.

Några kommentarer om Akvedukten…

”Mellan tvenne väldiga, skogbekrönta berg, der löfträdens ljusa schatteringar mänga sig med barrträdens dunkla grönska, kastar sig en skummande fors från den på en betydlig höjd ofvanför liggande sjön Åklången genom ett trångt pass ner i Upperuds höljen. Den klara morgonsolen kastar sitt guld öfver de fradgande vattenmassornas matta silfver, genom vågornas brus tränger dånet från stångjernssmedjorna, till venster om fallet och högt öfver slussportarne vid Håfverud se vi en gigantisk, rödbrun tingest, som i all maklighet sträckt sig öfver den rytande strömmen från den ena stranden till den andra. Denna ofantliga, vattenfyllda jernlåda är den beryktade aquedukten, den enda i Skandinavien, ett af de många minnesmärkena af Nils Ericsons jättesnille.”

Ur: Svea Folk-kalender, 1870, s. 103-104